egare med vakt — jag har ingen annan utvåg ån att följa honom och med detsamma såga farvål åt alla mina ungdomsdråmmar och förhoppningar, åt de sköna konsterna, åt kärlekens rosengårdar . . . ja, gifve Gud, att jag äfven finna såga sarvål åt hela lifvet. -Nej. så f—n ta mig, Lichtenberg, om du det skall. Hör på, jag vill upptäcka din lycka, som du sjelf varit blind nog att ej mårka. Du känner ju sröken v. SeeselsJal-Nå vål, denna unga flicka som år fullkomligt oberoende, emedan hennes föråldrar och bror åro döde, som eger en betydlig sörmögenhet, och utomdess år vacker, god, ålskvård, har hittills gifvit afslag åt alla friare, såvål till hennes person, som hennes arf. Och hvarföre? Jo, emedan du år den ende, som varit nog lycklig att behaga henne, och emedan du år nog blind att ej inse en lycka, hvilken halfva stadens ungkarlar, språttar och åktenskapskandidater afundas dig. Jag hade vål ej åmnat att beråtta dig detta; i den förmodan att dina ågon snart skulle öppnas, men din förtvislade belågenhet medgifver inga vidare dröjsmål. Putsa dig således, slå bort alla bekymmer och var dig lik, så kommer jag i eftermiddag och hemtar dig, för att ntroducera dig hos fråken von Seefels tant,