Springande. lät det ej gå så långt. Derigenom vinner ni intet, men förlorar tvertom allt, och om ni vill vänta ännu en månad, så lofvar jag er, vid min heder, att ni skall hafpa edra pengar och ränta till på köpet.Mannen besinnade sig några minuter och sade sedan: Nå, må göra, jag skall då hafva tålamod ånnu en månad, såvida ni, löjtnant Sternau, vill gå i borgen, att jag ester denna tids förlopp utfår så vål min fordran, Som råntan derä?Sternau skref borgensförbindelsen, gaf honom den, och de besvärliga gåsterna aslågsnade sig. Tigande råckte Emil honom handen; utan att taga del i det som föreföll, hade han öfverlemnat sig åt sina egna tankar, hvilka svåfvade ån hit, ån dit, obeslutsamma om hvar de skulle stanna. Nu sade Sternau: Jag anser det för min pligt att hjelpa dig, då jag kanske har någon skuld i ditt bryderi, och det vore ta mig f—n Synd, om en så bra karl som du, för en slik bagatell skulle dömas att tillvågabringa sitt lif inom fyra våggar. Men, Emil, jag ber dig likväl betånka, att mina tillgångar ej åro stora, och jag skulle verkligen komma i knipa, om jag blefve tvungen att utbetala denna summa.(Forts.) A