Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1851, sida 1

äterigen isades hvarje blodsdroppa och trängde sig till hjertat, tåta rysningar genomilade honom, ögonen stirrade med vild förtvislan på henne den hulda, ålskliga, hvars lefnadsglådje han brutit, liksom man tanklåst plockar den fagra rosen, som strålar mot oss i sommarens prakt, och sedan man tillråckligt betraktat, beundrat den, ledsnar man dervid och bortkastar den lika tanklöst, får att låta den vissna, dö, utan att besinna det man på detta sått förstört ett af naturens måsterverk. Vid Agnes ord sökte han hemta sig och svarade med bruten råst: Åh, det år ej farligt .. . men värmen ... åkningen . .. jag mår litet illa ... nej, nu uthärdar jag ej att sitta stilla långre!Och håftigt kastade han Bertha mot sin maka, hoppade ur vagnen och försvann i skogen. Men innan Agnes hann begrunda detta så högst besynnerl ga uppförande, stannade de vid majorens boning, han kom sjelf ut, ditlockad af bullret och ej ringa förvånad vid åsynen af den eleganta vagnen.