Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1851, sida 2

bleka slickan mot sin mans bröst, med de orden: nej; nu får du lof att stöda henne, ty jag förmår det icke långre.Och åter hvilade Bertha vid Emils hjerta, men, ack, huru var ej allt föråndradtl Hvarje blick han fåstade på henne, gjorde honom mer ondt ån tusende dolkstygn, ty den visade honom huru blek, huru affallen, huru förändrad hon var — och hvem, hvem var vål skulden dertill? Hu, hjertat sammandrogs krampaktigt, blodet isades i ådrorna — om hon vaknade, om hon igenkånde honom! Han ville stiga upp, ville fly derifrån, men han kunde ej, han var som förlamad. Marter, endast jemfårliga med afgrundens, susade i hans bröst, betogo honom förmågan, att tala, tånka, andas, jagade hvarje blodsdroppa från kinden, fjettrade blicken vid henne, henne, hvars ungdomsglådje han röfvat, hvars varma, innerliga kårlek han gåckat, till lån för hennes gränslösa förtroende, hennes ömma ullgifvenhet! O, i sådana stunder kan man ju blifva vansinnig! Lyckligtvis mårkte ej Agnes hans sjålstillstånd, ty hon sysselsatte sig dels med Bertha, dels med att spana efter någon boning; nu måtte de en ung herde. -Hör min vån, tilltalade honom den unga