Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1851, sida 2

ÖLL ————7—7 —— vårens annalkande tycktes åfven kraftrna nägot återkomma, och dagligen gjorde 10n små promenader för att njuta friska lufter. Efter en tids förlopp hade hon nåstan åervunnit sin helsa, men förnuftets ljus var oc förblef slocknadt, dock var hon nu mer silla och lugn ån förut, då ofta de åfventyrligste bilder i vild dans svåfvade för hennes antasi. Ett uttryck af outsågligt vemod såmplade det hulda anlelet, och stundom förghgo flera dagar utan att hon yttrade ett ord; men återigen kommo dagar, då hon talad oupphårligt, om Emil, om sin brudgum, iom vånsade, och långa stunder låg hon på knå bedjande för honom med de ljufvaste wd. Då hon en gång var ute i sållska med sin sar, satte de sig på den lilla kullen, hennes ålsklingsstålle; hon såg sig uppmårksmt omkring, det var som om en stråle villtgenombryta töcknet. Plötsligt kastade honsis i sadrens armar, utropande: 0, fader, sder, sörlåt mig all den sorg jag förorsakat eg! Men det skall blifva bättre, jag skall åer blifva lugn och glad, och vi så lyckliga om sordom. . . . En ström af tårar qvåfe rösten. Msjorens hjerta genombåfvades asen kånsla af outsäglig sållhet; på slera månade hade ej det ljufva sadersnamnet nått hans bra; han tryckte dottren ömt till sitt bröst, mekte de — z