—— — —d:A——dem väl. och då samtalet nu vände sig kring Wien, sade han till sin gåst: -Ni. min herre, som, efter hvad ni sagt mig, år boende i denna stad, kånner kanske en ung artist derstådes, Emil Lichtenberg!-Ja bevars, svarade den tillfrågade, det gör jag visst. Han år just en lyckans gunstling: jag har nyligen haft bref från en af våra gemensamma vånner, som underråttade mig om, att Lichtenberg för kort tid sedan firade sitt bröllop med fröken Agnes von Seefels, den rikaste, vackraste och ålskvårdaste flicka i hela Wien. Ett skri, ett genomtrångande skri afbröt honom; Bertha nedfåll sanslös. Alla skyndade till hennes bistånd; långe voro alla bemådanden att återvåcka henne till lifvet fruktlösa; slutligen slog hon åter upp ögonen. blickarne irrade förvirrade omkring utan att fåsta sig på något, utan att igenkånna någon, ej en gång den förtvislade fadren — vansinnets demon hade kastat sin omtöcknade slöja öfver den arma flickans förstånd! Hvilken penna förmår skildra fadershjertats kånslor vid denna fasansfulla upptåckt. Då den fråmmande, som varit en oskyldig orsak till denna olycka, reste derifrån, lofvade han att i nårmaste stad bedja en låkare genast fara dit; vid afskedet sade majoren: