Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1851, sida 1

de känslor, hvilka nu genomströmmade Bertha. Inkommen i sitt rum, nedsjönk den arma slickan på knå, bad Gud om mod och styrka, och hennes smärta upplöste sig i en flod af stilla tårar. Snart intrådde fadren och omtalade att deras gåst var en ung botanist, som stråfvat omkring i trakten för att söka blommor, och då majoren råkat i tal med honom och förnummit att han var från Wien, hade han inbjudit honom till middag, i hopp att genom honom få underråttelse om Emil. Gråt derföre ej, min stackars slicka, sade han, ömt omfamnande sin dotter.-kanske vi nu få höra glada nyheter från din Emil, och — hvem vet — inom kort år han kanske sjelf hår, och du skall då med honom skratta åt alla dina farhågor och bekymmer.Bertha log genom sårarne, en stråle fram bröt utur hopplöshetens mörker; kanske Emil snart vore hår, kanske sadren verkligen fått denna underråttelse och ville fårbereda henne på den kåra öfverraskningen. . . . Gladare, ån hon på långe varit, gick hon nu till sina små hushållsbestyr. Middagen kom; Bertha var en intagande, uppmårksam värdinna, men stundom slög en frågande orolig blick till tadren; han förstop