Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1851, sida 1

och hösten, den så isrigt efterläångtade hösten var nu inne: tråden började askläda sig sitt rika löfverk, blommorna nedbåjde sina förvissnade hufvuden, markens sammetslika grönska var gulnad och förbränd, stormens vingslag susade skarpt och kyligt, och Berthas leende förhoppningar försröso småningom af den vinterkyla, som mer och mer utbredde sig i hennes hjerta. En dag, då Bertha, tankfull, grubblande, satt vid fönstret, såg hon sin far återkomma från en promenad; men han var ej ensam ... hvem, hvem åtföljde honom!... o, var det vål Emil, hennes hjertas kåraste tanke? Purpurråda rosor smycka åter de bleka kinder, hjertat klappar, som om det ville språnga bröstet, nu nalkas de... hon vill stiga upp, vill skynda dem till måtes ... men nej, hennes knån svigta, hon nedsjunker åler maktlås på stolen ... o, nu, nu komma de in — men de utstråckta armarne nedfalla, kårlekens vålkomsthelsning dör på låpparne . . . det vsr ej han, en fråmmande herre åtföljer majoren. Med måda kan hon återvinna nog fattning för att besvara hans artiga helsning; derpå skyndar hon ut. Den, som kånt sina gladaste förhoppningar tillintetgöras med ett enda slag, din, hvars önskningar blifvit svikna — den, skall fatta