Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1851, sida 2

läppar, och vålsignande lade sadren henne i Emils armar. Blifven lyckliga, mina barn, sade han; er far skall aldrig tröttna att anropa försynen derom!Med dessa ord lemnade han de bäda älskande allena, och gick ut, ihågkommande sin egen försvunna lycka. Äfven vi vilja lemna dem denna stund, de lycklige! Den var glanspunkten i deras lif; allt log emot dem, för dem fanns intet mera till ån de sjelfva, den första kårlekens salighet genomströmmade dem ; ide lycklige! Om jorden all gått upp i rök, ej de sett flamman, och fåstet kunde störtat samman, de hade icke hört dess sall.Man beslöt att Emil skulle qvarstanna hos dem öfver vintern och fullborda några vuer, som han tagit i trakten; på våren resa till Wien att der iordningstålla sina angelågenheter och mot håsten återvånda och fira sitt bröllop med den ålskade. O, huru fort förslög ej denna vinter! Tidens blixtsnabba vingslag ryckte med hvarje dag ett blad ur deras glådjeblomma oe snart, då jorden åter skulle