Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1851, sida 2

den stora ländstolen, låste Emil högt, antingen ur de gamla klassikerna eller nägot af den nyare litterarurens alster, och hans välljudande stämma, hans riktiga accentuering förlånade de sköna orden ett högre behag, under det de troget uppsattades af den slitiga åhörarinnan. Fråmst af alla var dock Undine Berthas ålskling: med spånd uppmårksamhet följde hon håndelsernas gång, och vid slutet var hon nåra att, en annan Udine, smålta i tårar. Sålunda förslöt vintern alltsör hastigt och vid åsynen af den första blomman, hvilken, ett vårens budskap, vågade upplyfta sitt lilla hufvud, sammandrogs flickans hjerta af outsåglig ångest, ty hon förkunnade ju åfven, att skiljsmessans stund var nåra. Och den bittra stunden kom: dfvervåldigad af smårta låg Bertha vid Emils bröst; han sökte lugna henne, lofvade att snart återvånda, att ofta skrifva, tryckte ånnu en kyss på hennes låppar, lade den gråtande flickan i fadrens armar och skyndade derisrån med blödande hjerta, men tillika lifvad af glada förhoppningar. Småningom lugnade sig Bertha: gladde sig åt hösten, åt den ålskades återkomst — och med hvilken hånryckning emottog hon ej det första brefvet, som underråttade henne om hans ankomst till Wien. (Forts.) — TF— —