Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1851, sida 2

pryda sig i sommarens sågring och smycka sitt gröna hår med Floras barn, ack, alltför snart skulle skiljsmessans timme slå! En sållare tid hade ej Bertha upplefvat: de ritade och målade, spelade och sjöngo, låste Schillers, Göthes, Klopstocks, Lessings måsterverk tillsammans, och deremellan vexlades ljufva, kår!eksrika ord. Skymningsstunderna, då en munter brasa upplyste rummet med sitt glödande sken, voro merendels helgade åt musiken. Majoren satt då i soffan och lyssnade med vålbelag, ån på Emils manliga, fylliga röst, ån på Berthas rena, okonstlade sång, fri från alla kolaturer, men den trängde till hjertat, emedan den kom derifrån; ån åter förenade sig de båda ungdomliga ståmmorna i en skön duett och de befryndade andarne samtalade med hvarandra på detta melodiska språk, som aldrig förfelar sitt intryck på kånsliga sinnen. Berthas favoritstycke var Göthes herrliga ballad der Erlkönigmed Schuberts sköna, santastiska musik, ech då Emil med djup kånsla föredrog den, satt Bertha andlös lyssnande på hvarje ton, genomtrångd af rysning och bäfvan, samt belånade efter dess slut sångaren med en ljuf blick ur de tårfyllda ögonen. Om qvållarne, då Bertha var sysselsatt med sitt arbete och majoren intagit sin vanliga plats i