Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1851, sida 1

måste in och öfvertyg ga mig att det verkligen var min maka, min Ernestine, och ej blott hennes ande, som ville taga afsked af sitt barn, innan hon för evigt lemnade det. Mot våren sjuknade hon åter, och fåfånga voro nu alla menskliga bemådanden att undanrycka döden sitt rof; som en engel hade hon lefvat, som en engel, en förklarad, dog hon — dock nej, hon dog ej, det år ej det råtta ordet, hon insomnade sakta, ljuft, för att ej vakna förrån i sitt ljusa hem, ty derifrån hade Gud såndt en af sina englar att trösta och glådja jordens arma barn, men den rene anden långtade åter dit upp. Hon tog afsked af mig, som då man för en kort tid skiljes från en ålskad vån; hon bad mig lefva för vårt barn, tryckte min hand, drog en suck — och allt var slut. Min sorg var grånslös, jag ville i början ej tro den hemska verkligheten, jag tryckte kyss på kyss på de bleka låpparne, men förmådde ej uppvårma dem; den kalla handen besvarade ej mina smekningar, det brustna ögat skickade mig ingen kårleksfull I blick — o, hvad jag gerna velat följa den ålskade i grafven! Men jag hade ånnu dyrbara, heliga pligter, som fångslade mig hår; jag hade min dotter att lefva för — endast denna tanke råddade ymig från förtvislan, och på Bertha slösade jag