Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1851, sida 2

Sstanna hos majorn till sin dåd; han skall vål sörsöka att vara till någon nytta.Jag lofvade honom det och vi fortsatte vår resa, till dess vi hamnade i denna dal, som särdeles behagade både Ernestine och mig. I Då detta ställe just var till salu, köpte jag I det, och sedan jag förskassat oss behösliga möbler, deponerade jag resten af mina pengar i ett vålkåndt bankirhus i Altorf, der de nåSstan ånnu äro orörda, ty räntan deraf, tillsammans med denna lilla egendoms askastning, har varit tillräckliga för våra enkla behof. Många besvärligheter och försakelser måste Ernestine utstå, men aldrig undföll ett klagande eller förebrående ord hennes läppar, utan sökte hon tvårtom borijaga hvarje moln från min panna; dock visade blekheten på hennes kinder och ögonens fördunklade glans, att hon led. Sjålen var stark, men den spåda hyddan dukade under; hennes sinkånsliga sinne kunde ej uthårda den tanken, att hennes make var en mördare och hon den oskyldiga orsaken dertill. Snart insjuknade hon och måste intaga sängen, men ester en läng strid emellan lif och död, segrade dock det förra och hon kunde åter gå upp, stödd på min arm. (Fortsåttn.) L. — ——— 8s—