Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1851, sida 2

bleka, gråtande frun; jag var öfvertygad om, att hon sagt sanning, ty en sådan engel kunde ej vara brottlig, men att tala vid er derom, det visste jag vara fåfångt. Då ni skickade mig efter hyrvagnen, åmnade jag således gå till henne och yppa allt, på det hon skulle hindra duellen; men alla dörrar voro stångda, jag slapp ej in, och till min stora bedröfvelse måste jag återvånda med oförråttadt årende. Når vi foro förbi kaffehuset, rann mig den tanken i sinnet, att om jag der kunde skrifva några ord till henne, vore det ån möjligt hjelpa sakerna; jag gick således in, begårte blåck, penna och papper, samt lyckades med största svårighet få ihop några rader — ty jag för svårdet bättre ån pennan — som innehöllo underrättelse om duellen och mötesplatsen. Denna breflapp lemnade jag åt kyparen, som mot hederliga drickspengar lofvade att genast skaffa fram den. Nå, major, gjorde jag illa håri?Rörd räckte jag honom handen och tackade honom hjertligt, medgifvande att han haft rätt och det varit ett olycksbringande misstag å min sida; ocksä kunde vi aldrig nog vedergälla honom för de tjenster han gjort oss. Hm, sade gubben, i det han runkade på hufvudet, här kommer ej någon annan vedergållning i fråga, ån att gamle Walter får