Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1851, sida 2

tillika med beloppet af några reverser, hvilka han åfven fått inlöst, utgjorde nu hela min förmögenhet. Sedan jag sålunda fått reda på mina affårer, frågade jag honom dröjande om öfverstens tillstånd; några ögonblick före deras afresa hade Walter inhem at underråttelser derom: den sårade lefde vål ånnu, men låkarne hade gifvit allt hopp förloradt. Denna underråttelse verkade nedslående på mig; åter var jag nåra att falla i en förtvislad modlöshet, men betånkande, hvad jag var skyldig min maka, som uppoffrat så mycket för mig, som med så mycken styrka och resignation bar olyckan, sökte jag fatta mig, för att åtminstone kunna visa en kraft och ett mod, som jag ej egde. Jag ville nu belåna Walter och bad honom sedan återvånda till sin hembygd; men derom ville gubben allsicke höra talas; han skulle följa oss, hvarthån vi ån stållde vår kosa, och envist förblef han vid sitt beslut. Då jag begårde upplysnin om Ernestines mellankomst, svarade mig den redlige gamle: jo, major, det har ni Walter att tacka för! Hela natten drömde jag om det, som ni berättade mig, och jag tyckte mig se lilla frun med tårar i ögonen, sågande: Walter, hjelp mig, jag är oskyldig! och jag trodde henne. Jag vaknade, kom ihåg min dröm och såg ånnu för mig den