Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1851, sida 2

kom då för sent, för sent! Rudolph, såg, kan du verkligen tro mig skyldig? Jag stod som sörstenad; förut rasade jag i passionens yra, men nu, sedan den blodiga gerningen var gjord, återkom jag till sansning, trångde sig den tanken på mig: -månne jag misstagit mig? — dock nej, det år omöjligt, jag såg ju så tydligt huru hon lutade sig mot hans bröst! Utan att svara Ernestine. närmade jag mig den sårade och såg frågande på låkaren, som nu förband honom; han förstod mig, gjorde en nekande åtbård, yttrande: -här år föga hopp!. Öfversten slog upp ögonen, stirrade ett par minuter nåstan medvetslöst på de kringstående, men då hans blick råkade mig, sade han med tydlig, ehuru svag röst: vid min heder, hon år oskyldig!Således, förfårliga tanke, var jag då en mördare! I mitt blinda raseri hade jag, utan att vilja höra, utan att undersöka, blottstållt mitt eget lif och frånröfvat en annan sitt — satt på spel tvenne lif, som båda voro dyrbara, ty de tillhörde ej oss allena; varelser, hvilka voro oss kåra, egde på dem giltiga anspråk! Och uu hade jag, förblindad af en grundlös misstanke, belastat mig med hans sörtvislade enkas och saderlösa barns förbannelser — störtat min hustru och dotter i elånde! (Fortsåttning.)