Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1851, sida 1

Med en verldsmans lugn, som ej af något kan rubbas, fattade han sin hatt, bugade sig artigt och sade, i det han gick: Jag hoppas att .. Mer hörde jag ej, ty med håftighet slog jag igen dörren och vånde mig nu till Ernestinesom alldeles sörintad af smårta nedsjunkit på soffan; vid bullret reste hon sig upp, stråk lockarne från pannan och slåpade sig på knå till mig, bedjande: Rudolph, Rudolph, jag besvår dig-... Tyst quinna, afbröt jag henne strängt spar dina böner och suckar; krokodiltårar röra mig ej — lef att ångra ditt brott och begråta din ålskarelMed dessa ord störtade jag ur rummet; Ernestine sökte qvarhålla mig, men nedföll sanslös. v Nu tystnade åter majoren; tvenne stora tärar halkade utför hans solbrånda kinder, har dolde ansigtet i händerna; då han något återhemtat sig, fortfor han: -Jag skyndade till vårdshuset der postvag. nen, som jag åtföljdt, hade stannat, befallt min gamle Walter låta mina saker förblifv, der, och gick derpå till öfversten. Troliger trodde han min afsigt vara att göra ursåkt han emottog mig artigt, ehuru något högdraget -Herr dfverste, började jag, som ni ve