Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1851, sida 2

— —— — men jag måste lyda pligtens bud, och slet mig från min Ernestine, som snyftade vid mitt bröst, tryckte en kyss på mitt slumrade barns panna, och så bar det af mot sienden. Då vi genom general Macks oskicklighet inneslötos af fransmännen vid Ulm, slog dock en del af armåen sig igenom under erkehertig Ferdinands befål; flere tillsatte då lifvet, bland andra min major, hvarefter jag af erkehertigen befordrades till denna post. I slaget vid Austerlitz blef jag svårt sårad, liggande bland den hop af dåda, som betåckte slagfåltet; en gammal, mig mycket tillgifven husar, hvilken var min ordonans, sökte efter bataljens slut att, om möjligt, återfinna mitt lik, ty han hade lofvat Ernestine att, död eller lefvande, föra mig tillbaka till henne. Efter långvarigt sökande upptåckte han mig och bar mig till en bondgård i grannskapet, der jag låg långe nåstan utan hopp, men småningom repade jag mig, tack vare det beskedliga folkets omvårdnad. Då jag tillfrisknade var redan fred afslutad, hvarföre jag, efter att hafva tackat och belönat mitt goda värdfolk, utan vidare uppskof begaf mig på hemvågen, uppfylld af det glada hoppet att snart få omfamna de mina.Hår stannade beråttaren, satte sig ned, blickade några ögonblick dystert framför sig och fotsatte sedan: I