Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1851, sida 2

vid min dotter, ej heller tror jag hon önskar öfvergifva sin gamle sar; likaså litet vill jag flytta hårifrån, men år du villig att stanna hos oss under min lifstid, så lågger jag å min sida inga hinder i vågen för er lycka.Utom sig af förtjusning, samtyckte Emil till allt, och ville nu endast skynda till Bertha för att få tolka de kånslor, som så många gånger varit nåra att gifva sig luft; men majoren hejdade honom, sågande: Vänta, Emil, vänta! Kanske om en stund år denna förening dig lika förhatlig, som den nu år efterlångtad; stanna derfåre några ögonblick; hör, döm och pråfva, om du skall framhårda i ditt beslut eller draga dig tillbaka. Då du önskar ingå en så nåra förbindel-— od mig, år det min pligt, både såsom menniska och far, att underrätta dig om några af mina tidigare öden, och sedan må du fatta ditt beslut. Synbart skakad i sin sjåls innersta, gick majoren flere gånger fram och tillbaka i rummet; efter en stunds tystnad bårjade han: -Min barndom och ungdom förslöto utan mårkliga håndelser; vid tjugu års ålder gick jag i Österrikisk tjenst och 1805 blef jag beordrad att marschera mot fransmånnen. Ej utan smårta skiljdes jag från min unga maka och min lilla Bertha, som ånnu låg i vaggan;