Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1851, sida 2

Öfversten vid mitt regemente hade af sjukdom varit hindrad åtfölja håren. Det var en man af några och trettio års ålder, med ett intagande yttre, men låttsinnig och kånd för sina galanterier. Sedan några år gift med ett ungt fruntimmer af ansedd familj, egde han med henne en son och en dotter; denna sörbindelse hade, å hans sida, endast ingåtts af beråkning på de fördelar den tillskyndade honom, då deremot den unga flickan, förbländad af hans vackra yta och intagande sått, af böjelse råckte honom sin hand; ryktet ville dock påstå att hon ej var lycklig, utan mycket sörjde öfver sin mans ovårdiga uppförande. Nåvål, jag hastar hem, sysselsatt med tanken på min hustrus glådje vid återseendet; jag hade ej velat underråtta henne om min sjukdom, fruktande att hon skulle blottstålla sin såkerhet för att komma till mig; dessutom ville jag bespara henne lidandet att vaka vid min sjuksång, isynnerhet då utgången var så tvifvelaktig. Döm således om mina känslor, då jag, sakta öppnande dörren, hvilken förde till hennes arbetsrum, ser min Ernestine, min tillbedda maka, henne — som jag trodde ren som solens ljus — sitta på soffan bredvid öfversten, lutande sitt hufvud mot hans axel, omfattad af hans arm! (Fortsåttning.)