mer ej, han går i stället i majorens rum; den ena besynnerligheten efter den andra . . . huru förklara detta? Tiden går, en qvart, en halftimme, en timme försvinner, och ånnu återkommer han ej: detta bårjar sannerligen blifva ledsamt. Emellertid vilja vi följa Emil till fadren, som med godhet emottog honom och afhårde hans bekånnelse; då han slutat, sade majoren rörd: Emil, det du nu yppat för mig år en hemlighet, som jag långe anat; lugnare skall jag skiljas hårifrån, då jag vet att jag ej skall lemna mitt älskade barn ensamt i en verld, hvilken får henne blott år en stor åken, utan den späda blomman har ett stöd, mot hvilket hon kan luta sig, når jag ej mer kan vara det. Redan får en tid sedan märkte jaz er uppvåxande böjelse, och långt ifrån att ogilla den, skref jag till Wien för att af en af mina gamla vånner derstådes erhålla underråttelser om dig, och till min glådje utföllo de gynnsamma. Rikedom efterstråfvar jag ej för min dotter, och jag tror att genom flit och måttlighet kunnen J berga eder med de inkomster din talang fårskaffar dig och den lilla förmögenhet jag efterlemnar. Bertha år fri från fåfånga, van vid ett enkelt och tarfligt lif, så att för henne blir det ingen försakelse, om du kan finna dig deri. Likvål ett vilkor: jag kan och will ej skiljas