Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1851, sida 1

han ville ej återkomma förr ån efter frukosten och då genast gå in till majoren, utan att helsa på Bertha. Vid familjens vanliga samlingstimme, då han alltid brukade vara tillstådes, undrade man mycket, hvarföre han dröjde så i dag; efter en stunds våntan skickade Bertha bud intill honom, med underråttelse att frukosten var serverad — men han fanns ej på sitt rum. Aldrig hade en måltid varit ledsammare. Efter några små hushållsanordningar för dagen, satte sig Bertha till sin ritning, som vanligen utgjorde morgonarbetet; aldrig hade Emil försummat lektionstimmarne. Hvad kunde sörorsaka detta dröjsmäl? Ritningen afbråts som oftast af blickar genom fönstret och funderingar: men tyst! ... hvad år det som rår sig derborta? ... månne det år han? Nu nalkas gestalten — jo, det år verkligen han, det år Emil. Fort till arbetet, men jag tror ej det vill gå bra; se der ett streck, som blef snedt i stållet för rakt, och der en skugga, som kom till venster, då den bordt vara åt höger. Så förargligt! hvod skall han såga om en dylik distraction? Det år så godt att vånta litet tills den der fatala darrningen på handen gått öfver. Nu höres steg i förstugan — inom ett ögonblick år han i salen — hvilken förrädisk rodnad fårgar kinden! Men nej ... han kom