Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1851, sida 1

denna afsigt gick han ut i salen, sattade palett och penslar, samt gjorde några drag derpå ... men nej, det ville icke gå, hjertat klappade, handen darrade, han hade ej ro att sitta stilla, och dessutom kunde ju Bertha i hvarje Ögonblick komma ut, och att se och tala vid henne ... på ett sådant prof ville han ej såtta sina fasta föresatser. Han gick således åter in i sin kammare, tog en bok och öppnade fönstret, för att låta den friska sommarluften svalka sig; han låste, men sedan han genomågnat ett par sidor, visste han ej mer hvad han låst — tankarne hade ej följt med ögat, Gud vet hvart de tagit vågen. Nåvål, hvad skulle han vål nu söretaga sig? Han såg på klockan, tyckte att den dragit sig efter, förde fram den, och åndå återstodo honom tvenne långa timmar, innan han kunde få tala vid majoren; han trodde beståmdt att Phoebus försofvit sig i dag, och ånnu helt sömnig längsamt framskred på sin dagliga bana. Aldrig hade en morgon söresallit honom så lång och åndå fruktade han dess slut; ty, innan dagen sjunkit till hvila, voro kanske hans luftslott ramlade, hans leende fantasibilder bleka vålnader ... hu, hjertat sammandrog sig kramp aktigt vid denna tanke. Nej, längre kunde han ej stanna inne . . . ut måste han, ut för att låta vinden susa Öfver den brånnande pannan;