Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1851, sida 2

Emil förklarade sig genast villig härtill, skickade bud efter sina i byn lemnade saker, och började med ifver sitt arbete. Snart såg Bertha med glädje de kåra dragen återgifna på duken, och en dag, då hon betraktade bilden, utropade hon: -ack, hvilken skön konst år ej målning, och huru lycklig den, som kan utöfva den!Emil föreslog genast att hon, under den tid han behöfde till porträttets fullbordande, skulle taga lektioner af honom, hvartill både sar och dotter med glädje samtyckte. Emil sick i henne en flitig och uppmårksam elev, men under loppet af undervisningen hånde mer ån en gång, att hans ågon förvirrade sig från ritningen till discipeln, och det mårktes snart att den skålmaktige amor assisterade vid lektionerna och det med sådan framgång, att båda i stållet blefvo hans elever. Emil hade rest mycket, sett mycket, många gånger varit eller, rättare sagdt, trott sig vara kår öfver öronen, hvilket dock lika hastigt för svunnit; men aldrig tyckte han sig hafva sett en huldare varelse ån Bertha; hon hade likväl ej det sått, det uppförande, som utmärker den finare verldens damer, men oaktadt all deras stråfvande efter behag och ålskvårdhet, egde ingen af dem dessa egenskaper i så hög grad som hon; det som mest förtrollade Emil