Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1851, sida 2

huru berget gaf ett dost genljud af äskans rullande, huru regnet smattrade på fönstren — men i stållet att blifva nedståmd af kontrasten mellan den förflutna och nårvarande dagen, spatserade han glådtigt fram och tillbaka i sitt rum, gnolande på en munter visa. Nå, naturligtvis kunde den resande ej fara derifrån i sådant våder; de följande dagarne blef det icke båttre, når ovådret upphörde voro vågarne så djupa, han måste vånta tills de hunnit torka något — men, sedan — hvarföre dröjde han väl då? Ja, det lår blifva en fråga för mig att besvara, hvarföre han ej fortsatte sin resa, himlen åter blef molnfri, vågarne torra o. 8. v. — men, om jag blott får litet tid på mig, skall jag bjuda till. ö För att på något sätt betyga sitt ålskvårda vårdfolk sin erkånsla, frågade Emil: om det ej skulle roa majoren att ega sin dotters bild?Gubben tackade honom, men svarade tillika, att som han hoppades få njuta sin dotters sållskap så långe han vistades på jorden, behösde han ej hennes porträtt; deremot skulle han vara herr Lichtenberg mycket förbunden, om denne, medelst sin pensel, ville på duken framtrolla hans drag, hvilket skulle vara hans dotter ett kårt minne, då han, efter mensklig beråkning, skulle före henne gå till ett båttre land.