Bertha blickade nu med hånryckning på den nya verld, som öppnade sig för hennes ågon, då Lichtenberg, efterkommande hennes faders bån, framtog sitt album och visade henne afbildningar af de stållen och utsigtar, hvilka mest ådragit sig hans uppmårksamhet. Flere af dem kånde hon redan till namnet, isynnerhet sådana som erhållit sin mårkvårdighet derigenom, att de varit vistelseorter för namnkunniga personer; men Emil visste att om hvart och ett omtala något intressant, tillågga något nytt, och sålunda gifva dem ett ökadt behag. Eftermiddagen förslöt fort och trefligt och man åtskiljdes efter att tillsammans hafva tillbragt några angenåma timmar. Den herrliga sol, som dagen förut öfver dalen utgjutit sitt blåndande sken, var den söljande morgonen insvept i tjocka, mörka moln, ur hvilka strömmar af regn nedstörtade. Hotande blixtrar korsade hvarann på den nattsvarta himmelen, åskans majestätiska dän skråmde stengetterna, som rädda hoppade från klippa till klippa. Hu, hvilket försärligt oväder, sade Bertha, då hon såg ut genom fönstret i sin lilla, vackra kammare. -Hvilket våder, yttrade majoren litet vresigt, man kan ej ha hjerta att köra ut en hund en gånglNå, ån Emil då? Jo, han blickade åfven ut, såg huru dalens utseende var förändradt, hörde