Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1851, sida 1

nadt åt kreditorerna, tillade Jonathan, så att vi åro nu utan alla tillgångar. — Kan du ej arbeta? frågade Ramsay saktmodigt. — Arbeta! på hvad? återtog Jonathan bittert; har jag någon syssla, jag? Du kan lått tala om andras elånde, du, som har en bestållning och fonder placerade i Pelsverkskompagniet. Ingenting selas dig! din mor år lycklig; du har till maka den vackraste indianska man någonsin sett i kolonierna; alla ålska dig och allt går dig vål. — Det år sannt, att jag har mycket att tacka Gud får, svarade David helt fredligt; men jag har åtminstone handlat så, att denna lycka ej kan lånda mig till förebråelse. Det vålstånd, hvaraf jag njuter, år en följd af de faror, för hvilka jag varit blottställd; Nhala tillhör mig endast, emedan jag uppfyllt mina pligter som en menniska mot hennes bror; och om min mor år lycklig, så år det derföre att jag alltid skattat hennes glådje högre ån min. Tro mig, Jonathan, verksamhet och menniskokårlek åro de bästa vågar . . . — Åt h—e med dina predikningar! utropade den unge mannen; jag bryr mig ej derom. — Jag har erbjudit dig min hjelp. — Behåll den åfvenledes, sade Jonathan med dyster min; jag vill ingenting hafva af dig.