Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1851, sida 3

Vid herr J. F. Nordemans hegrasning den 14 Februari 1551. ) Nu döden åter har ett rof, ett offer tagit, Han med sin lia skarp det friska gräs afslagit. En man är åter död, som evigt lefva borde, Dock verlden minnas skall, det goda som han gjorde. I bästa mandomen han gick, från oss ur lifvet; Vi honom sakna högst, hans minne djupt står skrifvet, Uti hans vänners bröst, i månget sorgset bjerta; Jag finner inga ord, som tolka kan vår smärta. Så redlig i sitt kall, så fri, som han, från flärden, Du sällan finna skall, en man i denna verlden. Ej smickrets falska orm låg lindad kring hans tunga, Han gerna gaf sitt råd åt oerfarna unga. Han enkel gick sin väg, och aldrig högmod kände, Uti hans rena bröst ej afundslågan brände. Som man, i motgången han kunde sorgen bära; Han lugn i medgången gaf himlen tack och ära. Han var ej någon slaf utaf passioners yra; Han med sin vilja stark begären kunde styra. Som samhållsmenniska, han sina pligter kände; Och till de lidande han alltid trösten sände. Som make god och öm, uti sitt hus han ägde En lycka stor och skön; allt annat den uppvägde. Med dygden i sin själ han viste rätt att vandra, Han och hans maka god ömt älskade hvarandra, Nu makan ensam står, står sörjande vid båren; I ögat syns en tår; hon minns de flydda åren, Som hon upplefvat sällt, bredvid den trognes sida; Nu är hon utan stöd, nu får hon ensam lida. Dock klaga båtar ej, — hvad hjelper att jag gråter? Den döde kommer ej till oss tillbaka åter. Ren i ett bättre land, han större sällhet vunnit, För godt, som här han gjort, han der har lönen funnit. Han målet hunnit har, han nu har slutat striden; Förklarad anden är uti den sälla friden; Han lösgjord svingar sig upp i det helga ljuset, När stoftet sänkes ner uti det kalla gruset. 4) Dessa verser äro författade af en fabriksarbetare, hvilken såsom gosse gått i lära hos den aflidne, och vittna, i vårt tycke, lika mycket till fördel för denne arbetares skaldeanlag som för hans hjerta. Vi hafva ej känt den aflidne, men hans fordne lärgosses sång vid hans graf synes antyda att han varit både en god husbonde och en i öfrigt ädel menniska. i