d. V. s. utgifterna, och det i samma proportion, som vinsten varit stårre. Dåraf kan dragas den slutsats, att om det gåfves ett medel, hvarigenom man kunde noggrannt beståmma ett lands utoch införsel af alla slags varor (adla metaller deri inberåknade) så skulle införseln alltid representera ett högre vårde, ån utförseln, så vida handels(bytes) aflårerna hade varit vinstgifvande. Detta öfverskott utvisade då den egentliga handelsvinsten. Hår hafva vi nu hunnit till handelsbalanssystemets mest förderfliga villfarelse. Denna villfarelse består derutinnan, att dess anhångare, tvertemot allt sakförhållande, betrakta införseln såsom utgift och utförseln såsom inkomst, då det likfullt ligger i naturen af allt byte,och sålunda åfven i handeln. (hvilken såsom förut nåmnts, icke år annat ån ett byte af varor mot varor) att införseln betecknar inkomsterna och utförseln utgifterna. I denna sistnåmnda mening måste äfven ett land, som vill rikta sig, emottaga mer, ån det ger ut, d. v. 58. införa varor till ett högre vårdebelopp, ån vårdeloppet af de varor, som det utför. Så och icke annorlunda kan det, om affårerna och konjunkturerna för öfrigt åro välberåknade och goda, vinna på bytet d. v. s. skårda några fördelar af sin handel. Då det nu nåstan icke finnes något land (med undantag af Nordamerikas förenade stater) som i sina inoch utförsellsörteckningar upptar guldoch silfverremissen, så år det öfverhufvudtagit rent af omöjligt att uppstålla någon -handelsbalans., Göres emedlertid ett sådant försök, så plåga merkantilisterne och de i deras fotspår trådande anhångarne af skyddtullssystemet draga följande slutsats: Öfverloppsvårdet af införseln måste af det land, der det uppkommer, ersåttas i reda penningar och för detta dfverloppsvårde eger alltså en motsvaranda penningeutförsel rum. Öfverloppsvårdet af utförseln deremot blir af utlänningen erlagdt i reda penningar och förorsakar alltså en motsvarande penningeinsörsel. Det är alltså penningen som hår vid lag skall spela den medlande rollen. Om ock i handel man och man emellan köparen vanligtvis betalar sin vara med penningar och såljaren alldrahelst i utbyte mot densamma emottager penningar, så är dock förhållandet i handel nation och nation emellan helt annorlunda. vid försåndningar af varor till långt aslägsna trakter af jorden, t. er. transatlantiska platser, söker afsåndaren (exportören) icke allenast att vinna på de af honom utförda varorna genom att i utlandet för dem erhålla ett högre pris, ån det, för hvilket han sjelf inom sitt land inköpt desamma, utan han kan äfven på den utlåndska försäljningsplatsen ofta inköp a varor för retour och hvilka sedermera, då han erhåller (inför) dem, hafva ett högre vårde, ån det, som de hade på inlastningsorten, åtminstone så pass högre, att han med vinsten på desamma kan betåcka frakt, assurans och andra dylika omkostnader för återfården. Vårdet af det, som han inför, måste alltså ösverstiga vårdet af det, som han utfört, så vida nemligen han har gjort hvad man i hvardagsspråket plågar kalla en god afsår.Om en köpman hår i Sverige köper som last tråvaror till ett belopp af 20,000 rdr, hvilka han sedermera utskeppar till en transatlantisk hamn, i Sydamerika, så måste han ju på destinationsorten för sin laddning erhålla en högre summa, så vida han icke skall lida en stor förlust, ty, på laddningen hvila ju alla omkostnaderna för transporten till det fråmmande landet, såsom frakt, assurans, råntor o. s. v. Det kan icke sågas vara för mycket tilltaget, om han för den med eget fartyg utförda laddningen, hvilken hår på platsen exempelvis står honom i 20,000 rdr, i södra