vaktare i alla dessa länder. Olyckligtvis intråffar, att den omståndigheten, att det år en kyrklig styrelse, som utgör söreningsbandet emellan katholikerne, för närvarande har till söljd, att göra katholikerne i de mera upplysta delarne af Europa beroende af dem i de mest oupplysta. På den tid, då påfvedömets supremati öfver den vestra kyrkan grundades, hade Rom stora anspråk på att anses som den i bildning och intelligens mest framskridna centralpunkt, och dess förmynderskap för okunnigheten och oberoende af feodalvåldet voro gynnsamma för kristenheten och civilisationen. Men verlden går omkring, medan olyckligtvis romerska katholicismen icke går omkring med den; och hvad som utgjorde den ljusa punkten på Europas intellektuella karta har blifvit den mörka. Mån, som påtagligen åro barn i politisk erfarenhet och som icke mera ån 12 seklets munkar förstå sig på hvad en så utvecklad nation som den engelska har för råttigheter och behof, — sådana mån erhålla uppdrag att organisera katholska kyrkovåsendet i England. Att denna kyrkliga organisation kommer att hafva omåtligt verldsligt inflytande, skulle vara absurdt att förneka. Sjelfva pretexten för dess införande, hvilken år, att den kan framkalla synoder och skapa ett rikare fålt för den kanoniska lagens tillåmpning, bevisar, att egendom och uppfostran, som diktera lagarne för menniskans samvete och beståmma dess lifs handlingar, kunna föråndras och insluenceras af densamma. De personer, som skulle hafva försvarat oss emot detta anfall af barbari och tyranni, vore katholikerna sjelfve, de upplysta katholikerne i dessa riken. Men olyckligtvis sakna de makt dertill. Till följe af omståndigheter, som icke behåfva relateras, tillhör den stora massan af romerska katholiker i Storbrittanien och Irland de lägre samhållsklasserna, bönder och arbetare, som på intet vis år beroende af eller står i beröring med de bildade katholikerna. Bönderna i Irland lyda under protestantiska egendomsherrar; den irlåndska arbetaren i England arbetar för en protestantisk busbonde. De anse derför, hvarken i verldsligt eller andligt hånseende, någon annan för sin förman, ån den katholska presten. Romersk-katholska presterskapet år derföre i dessa riken allt i allom för den stora massan af den romersk-katholska fårahjorden, som dessutom saknar dettta mildrande inflytande af en verldslig katholsk aristokrati, så nödvändig att neutralisera och hålla i schack det rent presterliga inflytandet. De personer, upprepa vi, som naturligen skulle göra detta, äro de romerskt-katholska egendomsherrarne, köpmånnen, juristerna o. s. v., denna högre klass af lekmän, hvilken i Belgien med sådan effekt utför detta värf. Hår finnes dock ingenting af det slaget. Våra strafflagar, under hvilka den lågre klassen af katholiker mångdubblades, proskriberade den katholska gentlemannen; och vi plikta nu får att hafva tillåtit okunnigheten och bigotteriet har gjort sig till intelligensens redobogne fångatt uppvexa och spridas, utan detta mått af intellektuel och social odling i tron, som år nådigt för deras kontrollerande. Hårigenom hafva vi blifvit bragta i den anomalien aflagstiftning att korrigera och undertrycka ett ondt, som det framåtskridande samhållet, lem nadt åt sig sjelft, skulle af sig sjelft hafva ashjelpt. vi hysa näppeligen något tvifvel derom, att i den män håndelserna utveckla sig, de konstitutions-och samhållsfientliga samt för framåtskridandet hinderlige elementer, som sinnas i katholicismen, skola blifva gjorda oskadliga. Österrike, Frankrike, Italien och Spanien kunna icke länge sörblifva i det läge, hvari de befinna sig. En ny anda och nya idter uppstå så väl hos de högre och politiska klasserna, som hos folket, och skola i tidens långd afficiera sjelfva kyrkan. Men för att gifva (EA — 1 1 1 1 2?