— Skola vi då ej mer återse hvarandra? utropade David med smårta. — Nej, mumlade Kansasindianen; denna skilsmessa år som döden för oss alla. Och, då han såg att de andra båtarne beredde sig till afresa, tillade han hastigt: — Farvål! farvål! Älsken hvarandra alltid! Nähala ville skynda till honom; men han ståtte med foten till båten, som genast fattades af strömmen. David slöt den förtvislade unga flickan i sina armar och sökte att lugna henne. — Må min broder göra henne lycklig! upprepade ånnu på långt håll Sokos råst. Den unge kolonisten ville svara, men hans rörelse beråfvade honom målet: han kunde endast gåra ett tecken, i det han lade handen på Nehalas hufvud. I detta ögonblick voro alla båtarne inne i flodens stråmfåra och aslågsnade sig hastigt. Kansasindianen stod ännu qyar på samma stålle, så långe man kunde mårka dem; men, då den sista försvunnit bakom de askar och bomullsbuskar, som kantade stranden, aflågsnade han sig långsamt, steg till håst och försvann bland bergen. Emellertid fortfor den lilla flottan af buffelbåtar att fara utför Missouri. Nehalas smärta saktades småningom; och om ej Davids om