Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1851, sida 3

Norska Jernvägsfrågan. Ett beslutadt möte på börsen i Christiania, i anledning af jernvågsfrågan, hölls den 6 des och var besökt af en talrik mångd menniskor af alla stånd. Sammankomstens dirigent, kand. jur. Rolf Olsen, fåstade uppmårksamheten derpå, att man såsom grund för förhandlingarne borde antaga för gifven en allmån Önskan att få jernbanan till stånd, och att diskussionen således blott borde innefatta hvilketdera man ansåg fördelaktigast om dess anlåggande öfvertages af Engelsmånnen eller ensamt af norska staten. Diskussionen, som var mycket liflig, och ofta afbråts genom yttringar af bifall eller misshag, utgjorde hufvudsakligen några mera utvecklade försvar för och angrepp emot de skiljaktiga meningar, som uttalat sig uti en mångd tidningsartiklar. Hufvudförsvaret får Engelsmånnens deltagande i anlåggningen fördes af Lektor O. J. Broch uti ett långre sårdeles intressant och upplysande föredrag. hvari han noggrannare genomgick och utvecklade sina uti Morgenbladet sframstålda meningar, visade, att Engelsmånnen omöjligen kunde haft någon öfverdrifven fördel i sigte vid detta, i förhållande till intressentskapets öfriga entrepriser i andra länder, så obetydliga företag, att norska staten har en såker garanti uti Robert Stesensens verldsberömda namn, hederliga karakter och stora förmögenhet. och huru åndamålsenligt och fördelaktigt den norska staten kan använda kapitaler på kommunikationers tillvågabringande i de öfriga delarne af landet, kapitaler. hvilka, genom jernbanans anlåggning ensamt för norsk råkning, uteslutande skulle offras på denna enda anläggning. Hans föredrag mottogs med starkt och odeladt bifall. Till honom slöto sig pastor Sehönheider, sullmäktigen T. Aschehaug, köpmännen Frölich och Olsen. För anläggningens utförande ensamt för norsk råkning talade landskapsmålaren Balche, som hufvudsakligen hemtade ett argument för denna mening från den sysselsåttning som derigenom skulle komma de norrske handtverkarne till godo, hvilken fördel han icke trodde kunna vinnas genom Engelsmånnens deltagande; denna mening vederlades af sullmåktigen Aschehaug. I samma riktning talade C. och O. Haneborg, Engebreth Soot, konsul Ring och kand. jur. J. Smith, hvilken sistnämnde i ett mycket djerst och i asseende på sormen särdeles lyckadt söredrag sökte bevisa oriktigheten af rektor Brochs kalkyler oah öfverslag, hvarjemte han uppfordrade församlingen att, genom ett par resolutioner, uttala sina sympathier för anlåggningens utförande ensamt för norsk råkning, en uppfordran, hvarifrån han dock afstod, då flera, sårdeles köpman Frölich. bestredo församlingens kompetens att uttala en sådan förklaring, helst sedan de nårvarandes antal under de långa sörhandlingarne betydligt förminskats. Efter dessa diskussioner eller meningsutbyten åtskiljdes sörsamlingen, sedan den utbragt ett lefve för Storthinget och jernvågssaken.