Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1851, sida 2

särgor, en klädning af det vackraste ylletyg, halsband, armband, en purpurfårgad mantel och guldbroderade moccasiner. Det vore svårt att beskrifva den unga indianskans glädje vid mottagandet af dessa skänker. Hvad Soko betråffade, var han tokig af glådje; han tackade bäfverjägarne med ett barns hånryckning, kramade deras hånder och svor att han var beredd gå i dåden för dem. Nehala drog sig assides för att flåta sitt hår och försöka sina prydnader; men, då hon i afresans Ögonblick visade sig i sin nya drågt, upp åfvo både båtverjägare och indianer höga rop af beundran: aldrig hade en sådan skönhet, på en gång stolt och behaglig, i öknen tjusat deras ögon. David blef helt förblåndad. — Din syster liknar himmelens skönaste stjerna, sade han till Soko. Kansasindianen smålog med stolthet. — Du ser endast ansigtet, svarade han; vånta tills du lårt kånna hjertat och du skall finna henne åndå skönare. 5. Efter hvad som tilldragit sig, kunde Pierre ej tånka på att långre dröja i dessa nejder.