Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1851, sida 1

Sablette utsatta mötesplatsen, då Pierre hastigt hejdade sin håst, i det de redo omkring en kulle. — Hvad år det? frågade David. — Rödskinn, mumlade den gamle bäfverjågaren. — Hur vet ni det? — Se. David blickade nedåt och varseblef verkligen alldeles färska spår i den leraktiga jorden. — Kanske någon bäfverjägare tagit denna våg, anmårkte David. — Han skulle varit till håst, svarade Pierre, och dessa spår hafva blifvit lemnade af moccasiner. De kunna ej tillhöra andra ån Svartfotsindianer, emedan endast de göra sina krigståg till fots, dels för att båttre dölja sig, dels får att såttare bortråfva sina fienders håstar. Men truppen måste vara liten, ty spåren åro ej många. I hvarje fall: måste vi taga våra försigtighetsmått, ty de åro ej långt hårifrån. Under det han talade hade den gamle bäfverjägaren afstigit. Sedan han förvissat sig om den våg Rådskinnen tagit, stållde han sin håst emellan dem och sig, för att sålunda i nödfall ega denne till sköld och, stödjande karbinen mot djurets hals, fortfor han att gå längsamt framåt. David, som följt hans exempel, gick några