Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1851, sida 1

—— T0 3— s—— — — — David, Bäfverjägaren. (Forts. fr. N:o 37.) Ahsahta eller långhornade geten och det ulliga fåret visade sig stundom på de lågre bergstopparne. men flydde med förskråckelse vid det minsta buller vinden tillförde dem. Genom de skarpa klipporna på flodens stränder tvingades båfverjågarne slutligen att öfvergitva den, för att i stållet intrånga i detinre af landet. De kommo till en omåtlig slått, hvarifrån hvarje spår af vegetation var försvunnet, Nå. . ? gon nyss timad naturrevolution tycktes ha föråndrat dess utseende. Berg af hvit sandsten, i stora, enstaka block, utkastade ur jordens sköte, voro kringspridda på en rödaktig mark; nåstan hvarje ögonblick hejdades marscen af ofantliga klippstycken eller af brådjup. Man måste bana sig vågar, aflasta och åter pålasta mulåsnorna, göra långa omvågar på måfå, ånyo vånda om; ty ingen våg finnes utstakad i dessa nejder. Låmpande sin kosa efter årstiden, efter deras trupps styrka, efter Rödlskinnens af stånd eller grannskap, genomtåga sållan äfven de åldsta båfverjågare tvenne gånger samma stållen, och det skulle vara dem lika svårt att åter passera samma våg, som för ett skepp I