Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1851, sida 1

steg ester honom. De vände sålunda omkring kullen och inträdde i en dal, beskuggad af pilar. Men knappast hade de hunnit hålfter deraf, förrän Pierre, hvars öga alltid var vaksamt, stannade i det han spratt till. Några steg ifrån dem, midt i en dunge af bomullsbuskar, lyste en stor eld, omkring hvilken et! dussin Rödskinn sysslade; bredvid dem vorc tre håstar fåstade, hvilka Pierre genast igenkånde, såsom tillhörande tre båfverjågare a kapten Sablettes band. Vildarne talade lifligt och tycktes fullkomligt upptagna af någon vigtig sysselsåttning Pierre och David förblefvo några minuter orörliga, betraktande dem under tystnad; slutligen vånde den gamle båsverjägaren sig emot sin följeslagare: — Det år omöjligt att gå förbi, utan att blifva bemårkt, sade han, och å andra sidan år denna våg den enda vi kunna taga, får at! i afton återkomma till kaptenens låger. — Hvad skola vi då göra? frågade David. — På min åra! det klokaste vore kanske att håstigt öfverfalla dessa banditer och fråntaga dem de håstar, hvilka de röfvat från våra kamrater; men för att kunna våga ett sådant steg, måste man noga kånna deras antal och huru de åro bevåpnade. (Fortsåttn.) AAA en —