Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1851, sida 1

— I din tanke bår man således alltid sörblifva barn, återtog Ramsay. Akta dig, denna våg år farlig: det år ej medan man år ung och stark, som man bör ösverlemna sig åt maklighet. Din tant åldras liksom min mor, och det tillkommer nu dig, Jonathan, att arbeta för er båda. Om du varit klok, så hade du antagit hr Sablettes förslag, och vi hade tillsammans begifvit oss ut på jagten. — Nej, nej, sade den unge mannen, skakande på hufvudet. Jag tycker mer om att få en bit bråd till mitt fårkått, att sofva i min sång och att endast gå för mitt nöje. håfverjågarne hafva omtalat får mig alla öknens faror , och jag bryr mig ej om ett dylikt lefnadssått. — Men hvad åmnar du då göra? — Hådanefter detsamma som förut: åta ur min goda tants fat. — Och sedan? — Sedan . . . åh, då blir det alltid tid att arbeta. U Tro ej det, Jonathan. Man kan förr göra ett Rödskinu till en hvit man, ån man kan bilda en god arbetare af den, som insupit vanan att göra intet. Men allt hvad jag kunde såga dig i detta afseende vore dock förgåsves. Må derföre Gud upplysa dig! Jag, för min del, beger mig af.