Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1851, sida 1

— Så, du har verkligen beslutat att utsåtta dig för alla farorna af detta vilda lif? frågade han, betraktande med håpen min Davids nya kostym. — Beståmdt, svarade denne; man erbjuder mig fördelar, som jag ej kan finna annorstådes; efter jagtens slut får jag hår en liten syssla; det år tid att jag tänker på min bosättning. — Uvarföre det? Kan du ej lefva lugnt hos din mor? David skakade på hufvudet. — Min mor har uppfostrat mig, sade han, och södt mig ända till detta ögonblick. Är det ej råttvist, att jag i min ordning arbetar för att försåkra henne om en ålderdom, fri srän sörsakelser? Det vore skamligt för en yngling af min ålder att ligga en qvinna till sast, då hennes hår grånat och hennes hand I börjar darra. Jonathan höjde på axlarne. — Åh, jag kånner ej dylika skrupler, jag, sade han med ett gapskratt. Mor Jozel kan gerna föda mig får att göra ingenting, så långe det roar henne; jag skall visst icke såtta mig deremot. Man måste vara en sådan dåre som du, David, för att blottstålla sig för alla jågarlifvets olågenheter, då man har en god qvinna, som kokar köttet och syr i knapparne. Rå