Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1851, sida 1

— bar helt och hållet pionierernas drågt, det vill såga, den gröna vesten, de länga låderdamaskorna, den bruna manteln och bössan i bantleret. David Ramsay, det var hans namn, hade verkligen nyss förbundit sig med ett band båfverjågare, som samma dag skulle församla sig vid fästningen Osage, nåra Konzacfloden, till företagande af en resa till Klippbergen. Men innan vi gå långre, lätom oss dröja ett ögonblick, för att inhemta några detaljer, rörande dessa ströståg och jagten, som år dess mål. Den otaliga mångd bäfrar, som man tråffar vid Missouris och Columbias bifloder, har i Vestern skapat en pelsverkshandel, hvilken sysselsåtter hundradetals så vål Rödskinn som Europeer. Desse, kånda under namnet snårjare, i anseende till de snaror eller giller, medelst hvilka de fånga bälvern, begisva sig hvarje år från någon af grånsstaterna under ansörandet af en chef, utnåmnd af Pelsverks-kompagniet, och framtrånga genom de vidstråckta savannerna ånda till Klippbergen. Det var med en af dessa åfventyraretrupper, som den unge David nu hade förbundit sig, till stor förvåning för hans vån och granue, Jonathan, hvars liknöjda sinne ej förmådde begripa ett dylikt beslut.