Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1851, sida 2

2— —— :: bert emellan rebellerna och prinsessan. Fransmännen på kusten kunde äfven se honom nu, der han stod, med hallva gestalten synlig öfver bröstvärnet, och på ögonblicket, liksom gissande till hans belägenhet, framskyndade nägra bågskyttar och riktade sina pilar mot Burchards mån, då de rusade framåt för att anfalla honom. Två eller tre nedlades, men Alberts egen såkerhet tvingade nu bågskyttarne att upphöra, emedan han bröst emot bröst var nödsakad att motsätta sig fiendens vidare framtrångande. Hvarje bugg från hans stridsyxa kunde dock mårkas ifrån landtsidan; och då den ene efter den andre af hans flender dukade under för hans starka och skickliga arm, hördes höga, lyckönskande rop från hans vänner på kusten. Men nya framkommo oupphörligt, och då nu en skymt af Margaretha sjelf blef synlig, under det hon i oöfvervinnelig ångest för den ålskade såg ut genom tornets dörr, sastades hundrade ifriga Ögon på henne i den öfvertygelsen att, om hon kunde tillfångatagas, skulle nåd eller åtminstone håmnd erhållas; men endast en i sender kunde nalkas och Albert bildade sig sjelf en förskansning af döde och sårade. Men i detta ögonblick pekade Burchard, som stod bakom, på borggården, der en mångd gamla plankor och bjelkar lågo halfmurknade i solen. Ett dussin af hans mån sprang ned, fattade de materialer, som han visade dem, satte dem emot muren nedanför tornet och uppreste snart en slags vacklande stållning bakom den plats, der Margarethas hjeltemodiga försvarare befann sig. Han sjelf, ifrigt invecklad i striden, såg ej hvad som tilldrog sig; men hon hade mårkt den olycksbådande fördel deras fiende vunnit och, framsmygande som en ande från tornet, nårmade hon sig tått till bans sida och utropade: — De komma! de komma från den andra sidan och vi åro förlorade! Albert vände sig om och insåg i ögonblicket den