intog sjelf sin plats i gången. En ny ande tycktes upplifva honom, en ny eld framblixtrade ur hans Ögon och i ord, som skulle anstått den ådlaste i landet, uppmanade han henne att bibehålla sin ståndaktighet i farans Ögonblick, att vaksamt blicka omkring sig och underrätta honom om allt hvad hon såg från torngluggarne. Nu kom ett ögonblick af ångestfull våntan, då de under tystnad och ovisshet afvaktade utgången; men allt nårmare och nårmare drog gåsten från Frankrike och snart kunde man urskilja konungens standar, sladdrande för vinden, bland de tusende andra banr, som tillhörde hans många måktiga vasaller. Hoppet tillvåxte i Alberts bröst och han förlitade sig på att, innan Burchard funnit och genomtrångt ingången, skulle hämnaren vara Öfver honom. Hans förhoppningar voro dock fruktlösa, ty mördaren var sjelf endast alltför vål bekant med stållet och hade blott stannat för att tillbomma dörren till hvalfven, på det ej hans förföljare skulle kunna komma efter honom samma våg, som han sjelf tagit. I nåsta Ögonblick skallade högljudda röster uti ruinen, och under det Albert och Margaretha dolde sig så godt de kunde, varseblefvo de den grymme och blodtörstige mördaren, som nu med sina följeslagare sökte dem i slottet. Men allt närmare vajade Frankrikes baner och, innan Burchard upptäckt deras gömstålle, var kusten på ett halft bågskotts afstånd derifrån kantad af riddare. De voro så nåra, att håroldens röst kunde höras öfver vågornas sakta brusande, då han uppmanade rebellerna att gifva sig, med löfte om pardon åt alla, utom de tio förnämsta konspiratörerna. Ett hösljudt, trotsande rop blef deras enda svar, ty i samma Ögonblick hade Burchards öga märkt Albert, under det han nedhukade sig vid tornvåggen, och de bevåpnade männen framströmmade i den smala gången. Att längre dölja sig tjenade nu till intet och, framrusande med sin stridsyxa i handen, ställde sig Al