Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1851, sida 1

— Se, sade han, hafvet börjar redan stiga dfver vågen emellan oss och landet och, om de ej kånna hemligheten af hvalfvens tillvaro, kunna de ej komma hit, förrån floden drager sig tillbaka. Då han nu vånde blicken mot stranden, såg han ryttaretruppen inom en mils afstånd från slottet; men i detsamma varseblef han till sin outsågliga glädje, på höjden af sandkullarne en större styrka, som framskyndade, liksom förföljande, med banr, fanor och utvecklade standarer, samt lans bredvid lans, glånsande mot himmelen. — Konungen af Frankrike! Konungen af Frankrike! ropade han; men allt hastigare framstörtade den fråmre truppen. De uppnådde stranden, stannade sina håstar, då de sågo att flodtiden var inne, och vånde sig derefter genast emot hyddan; — i fåljande ögonblick kunde Albert se sin moder och Emiline öfver sandbankarne fly från sin boning. De bevåpnade månnen hade otvifvelaktigt ett annat mål i sigte, ån att förfölja dem; men nu kånde Albert att Margarethas enda hopp om råddning berodde på hans egen tapperhet. — Till tornet, min älskade! utropade han, till tornet! Och till hålften ledande, till hålften bårande henne dit, fårde han henne i dess skydd och