Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1851, sida 2

lor; ty, om också en ögonblicklig glådje genomfor hennes hjerta vid den tanken att hennes faders mördare nu skulle råkas af en råttvis vedergållning och hennes broder återfå Flanderns krona, blef dock fruktan, ja, vissheten att hon sjelf skulle förlora den ålskade, det moln, som snart bortskymde det korta solskenet och förmörkade hennes själ. Följande dag erhöll Ålbert nya tidningar, hvilka uppfyllde hans hjerta med förfäran och dfverraskning. Burchard, den aflidne grefvens sörnämste mördare, hade, som det sades, assärdat ett budskap till konungen af Frankrike, för att bedja honom endera draga sig tillbaka från Brugge, eller också medgifva honom (Burchard) fullkomlig amnesti för sig och sina kamrater, såvida ej ånnu ett offer skulle åka deras antal, som fallit af den dåde grefvens familj. — Jag har i mitt våld, tillade han, enda dottern till Carl, som af er kallas den Gode. Jag kånner hennes tillflyktsort — jag håller henne som i en kedja och anser henne som en gisslan, hvars blod skall flyta, om hårda åtgårder vidtagas mot mig. Albert föll i djup tanksullhet. Vore det möjligt, frågade han sig sjelf, att Burchard verkligen hade upptåckt Margaretha af Flandern? Om så förhåll sig, vore nu tiden inne, tänkte han, att uppfylla en del af hans saders