ningar från honom eller hans följeslagare, och man började frukta att den gamle prestens syn ej varit något annat ån en vanlig dråm. Men fiskarens familj hoppades likvål ånnu. De tycktes anse den gode mannens omdöme ofelbart och hvarje dag besökte han deras hydda, samt medförde nyheter om alla de tilldragelser, som egde rum under den kamp, hvilken nu upprörde landet. Vid denna tid hade Frankrikes konung rustat sig för att tukta de upproriske i Flandern och återinsåtta den unge grefven i sina besittningar. Han hade sammankallat sina vasaller till sitt standar och efter ntnåmnandat af tvenne erfarna anförare till sin gåsts fåltmarskalkar, intrångde han på det rebelliska området. Hans framtrångande möttes af föga bevåpnadt motstånd, ehuru två eller tre ströfkårer från hans armå blefvo afskurna och nedgjorda. Men detta ökade endast ån mer monarkens förbittring och man hade hårt honom såga, att endast alla konspiratörernes dåd kunde försona Carl den Godes utgjutna blod och håmna de trogna vånner, hvilka fallit med honom. Sålunda lydde den underråttelse, som af den gamle presten meddelades Albert, fiskarens son, en dag mot slutet af året och upprepades af denne för Margaretha af Flandern, som afhörde den med mycket blandade kåns