Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1851, sida 2

besallningar angående henne, om också med uppoffring för honom sjelf; och som dessa besallningar hade varit att, i håndelse hon hotades af någon fara i sin tillflyktsort, föra henne till sjös och, efter landstigandet på Frankrikes kuster, öfverlemna henne i dess konungs eller hans representants hånder, kan man lått förstå att uppfyllandet deraf ej skulle vara litet påkostande för den, som fann sin enda sållhet i hennes sållskap. Men likvål, ju mer han öfvertånkte detta, desto tydligare kånde han att det måste ske; ty under de tre sista dagarne hade man sett fyra eller fem fråmmande segel lofvera i grannskapet, och Albert beslöt att i första rummet göra sig underråttad om deras afsigter. I sållskap med några unga mån från de nårliggande hyddorna, begaf han sig ut till sjös, och då han lått fann en förevåndning att nårma sig ett af de stora skeppen, som han hade sett, frågade han, liksom händelsevis, hvem de tillhörde, och till sin håpnad och ångest fick han veta, att deras egare var Burchard. Genast återvändande till stranden, affårdade han sina följeslagare och skyndade till sin faders hydda; men der möttes han af tidningar, som nyss kommit, att konungen af Frankrike intrångt i Brugge, och att Burchard flytt med sina trupper. (Forts.)