Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1851, sida 3

och Atles i sagan der de arma träden, stenarne och backarne dyrt fingo plikta för, att de lågo i vägen för de kämpandes väldiga sparkar. En sådan man får man söka efter, yttrade krigarne, ej utan stolthet. Men låtom oss ännu något vidare följa vår man. Han lemnade regementet, och inträdde i tullverket, der han blef anställd vid Götheborgs tullkammare distrikt. Äfven här aflade han prof på sin ädla karaktär. En här boende qvinnsperson, räddades af hans hand ur en lifsfara, — men låtom henne sjelf berätta händelsen. På en färd från Götheborg till Släp, öfverfölls jag, då jag anländt till Askims höjder, kl. emellan 12—1 på natten, af sex yngre karlar, hvilka qvarhöllo min häst och fordrade att få begagna densamma. Då jag natnrligtvis, högligen protesterade häremot, anfölls jag på alla sidor, hvarefter våldsverkarne drogo min häst, med åkdon, ur vägen, stjelpte det sednare i gropen och insnärde den förres ben i tömmen, för att sätta honom ur stånd, att springa. Då jag med lifvets förlust hotades af dem, om jag ej lemnade min häst, tillgrep jag den sista resursen, att ropa, och länge dröjde det ej innan en person bastade till min bjelp. Det var verkligen ock i hög stund, försynen sände min räddare, ty en sten var redan lyftad öfver mitt hufvud, oeh skulle förpassat mig in i evigheten, om han ej kommit. 0—förskräckt rusade den menniskovänlige in i bland mina våldsmäns hop, kastade med ett välriktadt knytnäfslag den, som varit nära, att gifva mig dödshugget, till marken, och fattade derpå de öfriga bofvarne, med ett väldigt bandtag, en i hvar arm. Sedan han af mig omständligt fått höra början till olyckshändelsen, tilldelades våldsverkarne ett rikligt traktamente på käppens och ryggens bekostnad. Mina böner, om brottslingarnes befriande från häkte, efterkoms efter några invändningar af min redlige räddare, och sedan denne något förmanat karlarne för dylikt ofog, följde han mig nära en half mil, för att fullkomligt lugna mig, och taga mig ur min förskräckelse. För närvarande är denne ädle man ordförande i en sundhetsnämnd, der han med högsta oförtrutenhet biträder den sjuke. Från predikstoln lät han kungöra, att genast till honom inrapportera, när några sjukdoms symptomer visat sig, att han, natt eller dag, måtte skyndsamt komma till hjelp. Att hans verksamhet ej varit förgätrves, bevisas deraf, att af 41 sjukdomsfall endast 6 dödsfall visade sig, och hvad som egentligen vållade det sednare, var, såsom vår ordförande sjelf uppger, för sen rapport. Under kolerafarsotens härjning, förgat han all tanke på egen vinning, lefde alla hans tankar på att motverka det onda, och hjelpa nästan. Hvad vi här, på ett enfaldigt men hjertligt språk, anfört om vår ordförande önska vi måtte komma till höga vederbörandes kännedom. En man som så tjenat menskligheten och gjort sig förtjent om dess aktning och kärlek, bör ej kunna undgå en belöning, som vi se fallit på personers lott, mera oförtjenta än han, ty han har verkat stort i sin verkningskrets. På detta sätt hafva vi sökt gifva honom en gärd af vår tacksamhet; må vårt hjerta gifva den, halst han nekat emottaga något af våra händers verk. — Vi hade neml. ämnat honom ett litet honorarium i vår socken, men fingo af honom till svar, att vi nog hade utgifter ändå; han hade tvärtom funderat på en möjlig befrielse från den tyvärr ej så obetydliga koleraskatten för Askims socken, helst den ej besvärat landshöfdingen hvarken hvad läkare eller någet annat, mot den härjande farsoten beträffade. Och härmed sluta vi vår berättelse, hvilken, vi hoppas det, ej måtte anses, som något smicker, utan der pennan endast tecknat, hvad sanningen dikterat.