Ur Gökendahl genomläste den med största förväning. j Uen — frågade han — hvad år jag då anklagad får? Det borde stå i ordern, om den eljest skall vara laglig. — Det skall herrn få veta inför råtten. Hr Gökendahl visste intet ondt med sig och beslöt derför att åtlyda kallelsen. Till den åndan klef han skyndsamt öfver disken, för att gå upp och klåda om sig. Rådhusvaktmåstaren, som såg denna manöver, tänkte att han nu skulle till att mörda honom. Detta var så mycket sannolikare som han, Gökendahl, tillfålligtvis hade bodsaxen i handen. Den vårde stadstjenaren skrek derför af alla krafter: Hjelp! Hjelp! hvarvid enligt astal de två stadssoldaterna inrusade med fållda gevår. — I kongl. maj:ts och kronans namn! Grip den karlen! — befallde rådhusvaktmåstaren. Detta verkstålldes också på minuten. — Hvad tusan djeslar — inföll nu hr G8kendahl, — edra hundsvottar, får man inte gå upp och klåda sig? — Nej! — svarade rådhusvaktmåstaren, — jag har beståmda order att ögonblickligen med uräng bevakuing dåd eller lefvande föra herrn till rådhuset. — Detta år ett nedrigt våld, och jag lof