Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1851, sida 1

Vid denne sednares salubod gjordes ett dundrande halt. Rådhusvaktmästaren skulle ensam gå in, men tillsade vakten att vid första nödrop ila till hans hjelp, ifall den der demokraten skulle så det insallet att vilja t. ex. sticka honom en dolk i halsen. Hr Gökendahl stod emellertid i sin bod utan minsta mordtanka och fullkomligt okunnig om det Damokles-svärd, som under form af en stadssoldatsplit svåfvade öfver hans hufvud — detta hufvud, på hvilket magistraten redan satt pris. Han bar ånnu sin morgondrägt, röd nattrock och morgontofflor, då rådhusvaktmåstaren med en embetsmans hela gravitet klef in. — Hvad befalles? — frågade hr Gåkendahl, artig som alltid mot sina kunder. — En kardus tobak? Jag har Gefle vapen till er tjenst. Eller en kanna konjak? Hi, hi. Hår år en sort, som riktigt rifver i strupen. Det år den sista kannan jag har qvar. Ni skall derfår få den för råfvarepris. Eller kanske det skall vara en stuf af den hår tjocka vallmarn? Köp den mans, ni kan vål behåfva till ett par nya byxor. Dem ni har på er kan man ju, skam till sågandes, se både sol och måne igenom. I stället för svar på detta vanvörderliga tal, framråckte rådhusvaktmåstaren triumserande magistratens arresteringsorder.