Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1851, sida 1

har någon gång lemnat oss en trässande skildring af en åkta svensk revolution, jag menat den i Skråköping. Men ni skall ej tro, ati den år den enda Skräköpingsrevolution i Sverige. Nej, kånner ni endast en, så känner ni dem alla. Hvem tånker ej med en viss rysning på de odödliga Marsdagarne 1848, då kung Oskars magt vacklade i sina innersta grundvalar sör de upproriska hurraskrälen af ett eller par tjog skrikhalsar på Stockholms gator, På den minnesvårda revolutionen i Gåtheborg samma år, då det hjeltemodiga folket tillåmnat ett försårligt Ned med Lösvenhjelml, på de fruktansvärda Decembrisörerna af år 1850, hvilkas fasaväckande revolution blott hade ett fel, det att — aldrig bli af? Dessa håndelser skola evigt lefva i ett frejdstort minne till efterkommandes be — jag ville såga — förundran. . . . Hr erkebiskopen har rått. Det går en oro genom tiden. Revolutionen har nu åfven uppslammat i Bracksjö, i det oskyldiga, rojalistiska Bracksjö. Till vapen, J tappre krigare, I konungamaktens enda ståd på jorden, J thronens och altarets försvarare! Till vapen! Den foster