Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1851, sida 3

llvarjehanda. -Christiania-Pos:eninneh. följande märkliga tilldr. gelse: Trysil i Österdalen den 19 Okt. Om sommaren bruka bönderna håromkring, såvål på norrska som svenska sidan, att vid de från hemmet aflågsna såterna beta kreaturen, och för detta åndamål ditflytta ofta hela familjerna. Sålunda uppehållo sig på såtern förliden höst tvenne fullvuxna qvinnor med fyra barn, hvaraf det åldsta var omkring 10 år och det Ynssta omkring 2 år gammalt, från gården llä nåsen i Sårna socken, som grånsar till detta prestgåll. Medan den ena af qvinnorna vaktade kreatur i skogen, var den andra sysselsatt att förråtta åtskilliga andra göroå äl och tillse barnen. Hårvid inträffade den 23 sistl. September, att, medan den ena qvinnan Som vanligt vaktade kreaturen i skogen, företog sig den andra att göra en tur, lemnande bornen åt sig sjelfva. Hon hade icke hunnit att gå långt, förrån barnen blefvo varse tvenne svartbruna djur, som gingo och svansade sig tätt utanför gårdet vid såtervallen. Alla barn åro nyfikna och likgiltiga för faran, så voro åfven dessa, hvarföre de, utan någon vidare dfverlåggning, begåfvo sig öfver gårdet till djuren, hvilka af barnen ansågos för kor. Då djuren förnummo att barnen kommo dem mycket nåra, jagade det största djuret det minsta att lågga sig ned bredvid en stor gran, ocb lade sig sjelf utanför, liksom till beskydd. Då det minsta af barnen såg att djuren lagt sig, begaf det sig, utan vidare omsvep, till dem och lade sig med hufvudet emot det största djurets buk, gnolande på en oskyldig barnvisa, som om det legat i sin moders knå eller på ett annat såkert stålle på en mjuk dyna. Medan detta pågick, stodo de andra tre barnen blott på få stegs afstånd, och medan det åldsta bland dem kom till erinran och eftertanka, att det måtte vara tvenne björnar de närmat sig till, intogs det af fasa och förskråckelse. Men skådespelet var icke hårmed slut. Barnet, som icke långe kunde sörblifva i samma stållning, steg upp från sitt låger, plockade i granskapet våxande blåbår och gaf dessa till sin sångkamrat, björnen, som utan omefter asbröt det en lösqvist och råckte den åt djuret, som afbet den och låt barnet behålla ståndigheter åt båren ur barnets hand; derena hålften. — Den utgångna qvinnan kom då tillbaka, fick se djuren och med förskråäckelse blef underråttad om hvad som tilldragit sig, ehuru barnen n sluppo oskadade från leken. d